1. Marion Mahoney Griffin 

1871-1961

Med tanke på att hon var den första kvinnan i USA som hade tillstånd att utöva arkitektur professionellt, är det så uppenbart hur vi först under de senaste åren verkligen har studerat omfattningen av Marion Mahoney Griffins arbete och hennes bedrifter.

Som arkitekt och konstnär hamnade Mahoney arbete i skuggan av hennes manliga kollegor och sågs som ett komplement till deras respektive karriärer. Idag är hennes historia som den underdrivna känd inom designvärlden och hennes livsverk har visat att hon var en av sin tids främsta tecknare. 

Mahoney var Frank Lloyd Wrights första anställda och arbetade med honom i nästan femton år, under vilka hon, tillsammans med många andra kollegor inom branschen, spelade en viktig roll i att lägga grunden för Prairie-skolan inom arkitekturen, även om deras engagemang alltid har underskattats.

Tittar man på Mahoneys egna originalakvareller kan man se Wrights grundläggande design och vision, för vilka Mahoney aldrig fick erkännande, trots att hon möjligen var den största bidragsgivaren till hans professionella arv.

Mahoneys stil betonade att bevara den lokala vegetationen och respektera landskapet genom naturliga former och en banbrytande uppskattning av inhemska arter. Exempel på detta kan ses i hennes arbete i Australien, mer specifikt Castlecrag (numera en förort till Sydney), ett område som namngavs och designades av Mahoney och hennes make.

Paret reste till Indien och arbetade med en mängd modernistiska, panglossiska projekt. Hon drog sig sedan tillbaka till Chicago, där hon var änka och tillbringade resten av sitt liv med att främst skriva om sitt liv och arbete (The Magic of America) innan hon gick bort 1961, fattig och bortglömd.

’Det som Gudarna har gett oss är vi skyldiga att dela med mänskligheten, med världen.’

Canberra-planen av Walter Burley Griffin och Marion Mahoney Griffin 1911, tillhandahållen av Australiens nationalarkiv

Akvarell och bläck av Marion Mahoney Griffin 1894

Yasmeen Lari

1941-idag

Barefoot Social Architecture

Yasmeen Lari, som för närvarande bor i Karachi, Pakistan, har gått från att vara en självutnämnd ”starchitect” till att bygga lerhyddor och utforma miljömässiga lösningar i problemområden i landet. 

Hon föddes i Pakistan i en privilegierad familj, studerade vid Oxford School of Architecture i Storbritannien och blev Pakistans första kvinnliga arkitekt, inledde sin praktik och kastade sig rakt in i brutalistiska allmännyttiga bostadsprojekt under 1960- och 70-talen. Hon anlitades av staten för pompösa företagsmonument, såsom Pakistan State Oil House och Karachis finans- och handelscentrum. 

Lari hade alltid en fallenhet för att hjälpa människor, vilket ledde henne att starta Heritage Foundation of Pakistan 1980, men det var först under det nya millenniet som hennes humanitära anda tog över hennes liv.

Idag är Laris syn på sitt arbete den totala motsatsen till vad det en gång var, både konceptuellt och visuellt. Hon har byggt och förbättrat hem med designlösningar som visat sig erbjuda säkerhet under översvämningar och jordbävningar. Genom att använda främst bambu, lera och kalk har hon hjälpt samhällen att använda de material och färdigheter som finns tillgängliga för dem för att bygga upp igen och framför allt skapa säkrare platser för människor att bo på. 

År 2014 designade Lari den innovativa ”chulah”, en rökfri, hållbar jordugn för att ersätta traditionella öppna eldstäder som orsakat allvarliga hälsoproblem. Chulah-programmet fick också en oväntad social och ekonomisk inverkan: nyligen stärkt kvinnor byggde och dekorerade inte bara sina egna chulahs utan lärde även andra kvinnor att bygga sina egna mot en blygsam avgift, men med stora belöningar.

Kontroversiellt har Laris senaste arbete ifrågasatts – även av henne själv – om det kan betraktas som arkitektur på grund av sin brist på industriell och finansiell komplexitet. Å andra sidan, när man ser hur samhället ständigt förändras, skulle ”låg kostnad, noll kol, noll avfall” kunna vara det nya manifestet för samtida arkitektur?

’Allt jag gör är ett samarbete, så jag borde inte vara känd som författaren till mitt arbete.’

Zero Carbon Cultural Centre av Yasmeen Lari, Makli, Pakistan. Fotografi tillhandahållen av Heritage Foundation of Pakistan

En dekorerad chulah-ugn. Fotografi: tillhandahållen av Heritage Foundation of Pakistan

Lina Bo Bardi

1914-1992

Modernist

Bo Bardis anda och attityd är en som ständigt sätts som ett prejudikat av medlemmar i designvärlden, oavsett stil och område. Genom sitt arbete lyckades hon översätta design till något som kunde kännas och upplevas, inte bara ses.

Hon föddes i Italien, men bodde och arbetade i Brasilien under större delen av sitt liv, där hennes arv tydligt lever vidare. SESC Pompéia, samhällscentret som en gång var en gammal fabrik, räddades från rivning efter Bo Bardis råd och envishet. Hon såg syftet och livet som människor redan hade utvecklat och, med tanke på de informella användningarna av ytan (grillfester, teatrar, socialt umgänge), gav hon sig av på ett uppdrag att berika och rehabilitera den förfallna betongmassan. 

Bo Bardi visade en medfödd talang och en kollektivt inriktad arbetsmoral som gjorde att hon alltid var proaktiv med lokalsamhället och de anställda på platsen.

Casa de Vidro 1951, det ikoniska glashuset hon designade för sig själv och sin make, kan sägas vara ett av de mest visuellt slående projekten, troget modernistisk stil. Upphöjt på stolpar i de eviggröna sluttningarna söder om São Paulo, är det en ikonisk design som omfamnas av djungeln som omger det.

Där medfödd skicklighet och generositet möts; där design inte bara är estetik, utan funktionalitet och kärlek. Lina Bo Bardi, en kvinna med många talanger och framför allt en person som brydde sig djupt om människor.

’Arkitektur och arkitektonisk frihet är framför allt en social fråga som måste ses inifrån en politisk struktur, inte utifrån den.’

Casa de Vidro av Lina Bo Bardi tillhandahållen av Igor Marotti 2013

SESC Pompéia av Lina Bo Bardi tillhandahållen av Paulisson Miura 2010

Norma Merrick Sklarek

1926-2012

Modernist

Pionjär inom produktarkitektur Norma Merrick Sklarek var en naturkraft inom företagsarkitektur och byggandet av landmärkesprojekt som USA:s ambassad i Tokyo och Terminal 1 på Los Angeles International Airport. Hon blev den första afroamerikanska kvinnan med tillstånd att utöva arkitektur i New York och Kalifornien, och utsågs till ledamot av American Institute of Architects.

Trots de rasliga och könsmässiga hindren hon mötte, och att hon blivit avvisad av 19 företag, lyckades Sklarek blomstra och excellera i sina studier och senare inom den mansdominerade branschen för arkitektoniska megaprojekt. Tilldelad anmärkningsvärda ansvarsroller hade hon vad kollegor kallade 3D-vision innan programvaror gjorde teknisk modellering till en självklarhet; hon visade enastående kompetens och skicklighet genom varje och var och en av de utmanande projekt hon gav sig in i. 

Skiegel Sklarek Diamond, ett av de mest prestigefyllda kvinnodominerade företagen inom området, grundades av henne och två andra framstående designarkitekter. De genomförde miljonprojekt och vann ständigt uppdrag för sina väl genomtänkta förslag. Hennes partner Kate Diamond hyllade hennes skicklighet: ’Norma var en spektakulär teknisk arkitekt’ och presenterade hennes tidigare verk för tveksamma klienter som ifrågasatte teamets professionella förmågor.

Sklareks son, David, som växte upp med sin ensamstående mamma och mormor under hennes tidiga år av hennes professionella utveckling, påpekar: ’Hon anställde och avskedade, många av dem vita män. Tänk på det. Det var innan termen ’affirmative action’ användes.’

Efter att ha haft ett långt yrkesliv och fått många utmärkelser, dog Sklarek i hjärtrelaterade komplikationer 2012.

’Arkitektur bör arbeta med att förbättra människors miljö i deras hem, på sina arbetsplatser och på sina fritidsplatser. Det bör vara funktionellt och behagligt, inte bara i bilden av arkitektens ego.’

Commons-Courthouse Center av Norma Sklarek, Gruen Associates, Columbus, Ind., 1973
Fotografi tillhandahållen av Gruen Associates

California Mart, Los Angeles, 1963 av Norma Sklarek, Gruen Associates.
Fotografi tillhandahållen av Gruen Associates